Än är det inte försent att utvärdera det gångna året. 2011 har inneburit otroligt många kaosartade känslor. Enormt sorg. Lika mycket kärlek. Rädsla. Lycka. Mod. Saknad. Ilska. Glädje.
Jag har lite svårt att skriva om 2011 som ett bra år. Det var det inte. Det var ett skitår. Det innebar stunder (egentligen dagliga) känslor av sorg som jag aldrig kunde inbilla mig tidigare. Jag trodde att man kunde sätta ord på alla känslor. Så är det inte. Men så är det med livet. Det svänger. Sorg, saknad, ilska måste få finnas för att man ska kunna uppskatta glädje, kärlek och lycka. Det här är den blåögda optimisten som talar.
Jag har lärt mig en hel del om mig själv. Och om livet. Att inte ta något eller någon för givet. Vikten av att säga ifrån när det räcker. Vikten av att berätta hur det känns. Vikten av att vara ärlig. Jag har också förstått att det är okej att vara svag. Även björnar gråter. Det är okej att tacka nej. Och att backa ut. Ingen kan vara alla till lags om man inte ens är det för sig själv. Jag har också insett hur mycket jag tror på en stark vilja. Du kan göra allt. Men ingenting så länge du inte försöker.
Livet är en resa. Jag är jävligt klar med 2011. Tack och hej.